det är bra att jag börjar skolan igen så att jag kan lära mig skriva ordentligt igen. uttrycka mig mer korrekt.

för det där var fan skandal.

vilket misstag det var att sätta på darling kennedy.

och nu tänker alla ni som ngnsin hört denna ljuvliga röst - hon måste vara cpskadad eller bara felknullad.

men ni förstår inte. tankar som sätter igång. världar som skapas. ord jag vill skall yttras. önskningar. en längtan jag lyckats dämpa så jävla länge ploppar upp med full kraft och slår omkull mig med sin närvaro.

blah. jag vill skriva. jag vill skrika. jag vill få ut så mkt. det bubblar i mig av olika viljor. jag vill så mkt. jag tänker för mkt. jag gör för lite.

jag vet inte vad det är med mig. det borde vara sen sommarkväll nu istället. så kunde jag ta min mp3, mitt skrivblock och gå ut och sätta mig på taket och låta orden strömma.

nu stakar dem sig. jag vill inte skriva om vissa saker här.

det finns ord och texter som betyder för mkt för att jag skulle lägga ut det här. alla de texterna handlar om personer. som finns i mitt liv. eller har funnits. om längtan. upplevelser.

nej, jag vet. ingen fattar någonting. tro inte för en sekund att jag är mkt klokare.

jag försöker förmedla ngt här. men det går inte.

jag förstår inte själv.

jag befinner mig i ngt mellanland. jag vet vad jag är påväg att trampa över i. jag är bara inte säker på vad det är jag lämnar, om jag kanske råkar glömma en del av mig själv där, och kommer jag isåfall lyckas få tillbaka den delen?

jess. tänk på dina mål. tänk på dina löften.

ge och ta. visa världen.

alla kan.

nu sticker jag till daniella!

looks for the kvääääll.

ni kan inte ens börja ana hur snygg klänningen är. tyvärr är jag inte tillräckligt generös för att ta ordentliga bilder. ha!

och jag ser bara homo ut när jag försöker se snäll ut eller dylikt. så ni får dras med en biiitchassdjess.

jag tror ni nöjer er.

annars fan!

hejdå.

fan att jag inte har pengar på mobilen!

hur mycket kärlek vill man inte skicka iväg till ngn som skriver såhär:

saknar ditt sällskap gumman, känner mig alltid så ensam utan dig. :(

fiiiiilto! jag saknar dig också, vaarje dag. känns fortfarande väldigt konstigt. att umgås alltid och sedan plötsligt inget alls.

men du är min själsfrände, min chokladbit till kaffet, du finns alltid där.

blargh. vafan är man utan sina vänner?

jag vet vad jag vore - ingenting.

jag älskar er.

bara så ni vet.

vet ni..ngt som gör mig väldigt glad inombords, som är en smula löjligt, men så fruktansvärt upplyftande. det är att, nästa gång jag är någons flickvän så kommer jag vara en väldigt bra flickvän. jag kommer göra rätt.

hittills i mitt liv har jag misslyckats kapitalt på den fronten. jag har varit så fruktansvärt dålig. ungefär som elliott i scrubs, när keith gör slut för att hon inte bryr sig. sådan har jag varit.

men jag skall bry mig! jag skall fan visa världen att jag kan. eftersom jag är världens bästa kompis så kan jag omöjligt vara en så dålig flickvän. ellerhur?

ja. i mitt nästa förhållande skall jag göra rätt.

när jag är redo och tillåter mig falla nästa gång skall jag göra allt jag kan för att visa killen i fråga hur jävla lyckligt lottad han är som har mig.

och denna killen kommer givetvis vara ett kap eftersom jag bara faller för sådana.

men tro inte att envisa, motstridiga och ombytliga jess är borta. alla har dåliga sidor och man kan inte slopa alla. dessutom kan envishet faktiskt leda till ngt bra.

ha. vilket fantastiskt meningslöst inlägg.

men. det är ett stort framsteg för mig att jag kan tänka på sådant här utan att få panik och börja gråta.

jag har vuxit mkt på sista tiden.

särskilt som jag inte haft ngt annat val.

tretusenfemhundra poäng till mig.

tillägg:

jag tänker inte bli en av de där som blir helt försoffade i förhållanden.

vad är grejen med att bo i joggingbyxor och ovårdat hår bara för att man är i ett förhållande?

slutar lusten att se anständig ut? blir man så jävla lat?

jag förstår det inte.

slut på tillägg.

två episoder som är de två topp bästa, enligt mig.

monica råkar ut för en manet, så jävla bra.

och avsnittet när ingen byter om och gör sig klar för ross grej. (toppat med chandlers barnsliga sida)

ännu en dag då jag får gå runt ensam och riva hårtestar.

vart tog alla mina killkompisar vägen?

och alla tjejer, SLUTA FLYTTA TILL ANDRA STÄDER INNAN MIG!!!

det suger så riktigt jävla rövhårt att vara ensam kvar.

känslostormar.

förlåt.

alla funderingar man har efter klockan 00.00 håller man för sig själv.

det är sådana tankar som bor så djupt rotat i det inre att man kanske aldrig ngnsin vill föra dem på tal.

men jag kan inte riktigt låta  bli.

vissa saker har..etsat sig fast i mitt huvud. jag kan inte sluta tänka på dem, hur mkt jag än försöker.

det driver mig ingenstans. det gör mig inte direkt illa. det är trevliga saker. som en mjuk fluffig kudde. trevligt att klappa på. liksom allt innanför är trevliga tankar. just nu.

jag vet inte. jag kanske inte vill sluta tänka i dessa banorna. kanske vill jag fortsätta. fast att jag verkligen inte borde. jag borde tänka på väsentliga saker. som betyder ngt. inte drömma mig bort till ett ställe som inte ens finns. ord som aldrig sagts högt. 

jag känner mig grymt nervös och andas knappt. jag vet inte riktigt vad det är som är fel på mig.

inget jobbigt. bara så väldigt väldigt konstigt, alltihopa.

konstigt. världens mest återkommande ord i mitt liv.

tatuera in i pannan - ja, jag är konstig, vart vill du komma?

haha. nej, så kan jag inte skriva. då bjuder jag in hela det manliga släktet att komma var de vill på mig.

erh. ja, jag är konstig, so?

fast det är så lamt att blanda engelska och svenska.

som jag väldigt ofta gör.

men ja, jag är konstig, vare ngt mer du ville?

jag skiter i det här nu.

jag svamlar.

på riktigt.