men jag är jävligt bra.

jag blir så förvånad över att jag fungerar ihop med kids.

jag är ju rädd för dem. eller så känner jag oerhörda svårigheter med att kommunicera. jag vet aldrig riktigt vad jag skall säga. vad som är okej.

visst, svordomar bara hoppar ur munnen på mig. ojsan, säger jag.

så får man ju inte säga! och så måste jag be om ursäkt.

jag spottar. och barnen tappar hakan igen. 'man fååår iiiinte spoooootta!'

nej. det är ju inte särskilt trevligt.

tur att jag är en jävel på fotboll. det väger upp. och mina tuffa tatueringar. och min piercing. jag går hem trots svordomar och spott.

OCH jag förstår helt plötsligt deras språk.

de talar inte i gåtor längre.

jag känner mig väldigt nöjd med mig själv och denna dagen.

jag saknar abbe. vi kramades länge innan han gick. han stannade kvar en halvtimme extra för att vi skulle kunna hänga.

han hoppades att jag kom tillbaka snart, sedan vände han sig om och snubblade iväg med sin blåa toppluva ner över halva ansiktet.

nu är det såhär.

jag skall adoptera.

jo, men det är sant! jag skall det. abbelito vet dock inte om att han skall lämna sin familj för att komma och bo hos mig. men det löser sig.

han heter albert. under dagen blev det abbe som sedan blev abbelito. till följd med jag jessolito (amorare, känner ni igen?) och eftersom maja också var med blev hon..aa, just det - majalito. vi är nu ett gäng. men maja bor så nära mig.

det är abbe jag vill ha.

jag har aldrig i mitt liv stött på ngt sötare. och charmigare. han är så söt och rar att hjärtat värker.

vi yoar och waddupar. ey yo abbelito, wazza jessolito!

vi spelade fotboll

och ja, vi vann.

nu är jag hemma på en minirast. han blev helt förstörd när jag skulle gå.

'meeen! hur skall det gå för abbelito om du bah lämnar mejrå!?'