årets absolut sötaste bloggare/bloggerska måste ju helt enkelt vara knivlisa.

hon är tokigt söt.

och att hennes blogg är rolig och bra är ju givetvis ett plus.

hähä.

för en stund sedan drällde min lillebror innanför dörren. han är tretton år.

med sig hade han ett följe på tio pers. tjejer.

jag blev genast tokigt nervös av flera olika anledningar.

1. vad gör de hemma när de borde vara i skolan?

2. varför är de just här?

3. tio trettonåriga tjejer får vem som helst nervös.

4. vad gör pysen med så många tjejer? vad vill de mig och min familj?

tonårstjejer kan fan liknas vid utomjordingar.

och tills motsatsen är bevisad tror jag de vill mig och min bror ont.

jag minns hurdan jag var när jag var tretton.

rökte, söp och inbillade mig att jag var kär i kim.

hoppas dessa trettonåringar inte röker och super.

snälla.

det är inte lätt att låta bli att sitta och tycka att linda 'jag jobbar med att svara i telefon och ringa till folk' är en jävla fjant.

för hon svarar ju inte.

hon kan ta den där jävla luren och köra upp på ett relativt obehagligt ställe.

det är inte lika vänligt som en kuk up same way. och inte ens då behöver det vara särskilt trevligt.

nej, jag blir sur.

här har man gått upp tre år i onödan.

dålig stil, linda.

dålig stil.

jason wade - you belong to me

lifehouse - everything

sister hazel - out there

tiger lou - you can't say no to me

kent - en helt ny karriär

the national - fake empire

jag förstår att det finns folk som blir fullständigt mållösa när jag säger att mina topp favoritband i världen är pantera, in flames, soilwork och ozzy.

vissa saker känns som en omöjlig ekvation. men att de är mina favoritband är inte en av dem. isåfall är det tvärtom. bli mållösa över morgonens musik.

youtubebubblaren:

jeremy kay - have it all

alla vet ju hur tråkigt det är att göra något måste.

det kan vara något som är kul, egentligen. men just för att man måste så letar man ursäkter och hittar tiotusen andra saker att göra först.

lite som studenter - det är kliniskt rent hemma hos förmodligen varenda student inför en tenta. why, oh why? kan ni knäcka den nöten?

jag borde resa mig från stolen för att vända mig om och dra på mig kläderna som jag varit så duktig och slängt på sängen. men istället sitter jag här och läser om tibet.

'plötsligt händer det'.

jag kan bli lite konstig ibland.

det händer att jag snubblar över ngt överväldigande bra (eller raka motsatsen). det kan gälla i stort sett vadsomhelst.

då tänker jag, det här skall jag blogga om. bloggen förtjänar att få del av det här. men det finns ett problem. jag har det senaste året fått grymt svårt att uttrycka mig någorlunda okej.

antingen blir det jättemånga 'fantastiskt!' underbart!' följt av massa svordomar och sedan 'helt fantastiskt härligt underbart!' blablabla.

visst, det är fint att man blir sådär löjligt glad.

men någonstans får man dra gränsen.

som jag försöker göra och då inte alls får fram den känslan jag egentligen ligger inne med:

'den här låten. bra. lyssna. typ bra. okej.'

det blir inte rätt någonstans på vägen.

med allt detta dravel sagt och utspottat - god morgon era sjömän, det här är er kapten som talar. förbered er på en helvetisk dag, det stormar ute och er kapten har inga varma kläder och snart skall hon bege sig ut i skiten.

tacka er gud för att det finns musik som skall råda bot på kylan under vistelsen ute.

att om jag fick välja en enda sak att ha kvar så skulle det vara hörseln. jag kan leva utan smak och lukt (som förövrigt går ihop) och synen. hela paketet skulle jag kunna skicka rakt ut i intet - sålänge jag fick ha kvar min hörsel. jag tycker om att höra. jag som varit så himla nyfiken i mina unga dar. hur skulle det gå utan mina vassa öron? jag skulle inte stå ut med att se folk prata livligt med både kroppsrörelser och läpparna utan att förstå ett ord. jag skulle inte stå ut med att inte få höra fina ord (jo, faktiskt, det finns stunder då även jag behöver höra ngt uppmuntrande. jag är ingen robot, trots att jag tror jag skulle föredra det)

men. det jag absolut aldrig skulle stå ut med - livet utan musik. det ÄR ju mitt liv. det bästa jag vet. tänk att inte kunna höra musik. hur..det..alltså, det är så obegripligt, det finns inte ens i min värld. det är så ofattbart. så stort att det liksom packas ihop, krymper till en enda intensiv punkt och blir som ett svart hål. poff, borta. men ändå där.

jag tänker på kalle.  han är en trasig tv på en trästol ngnstans i växjö. med söta linnea i knäet som pratar på. och kalle svarar. på vad vet han inte. för han hör inte vad linnea säger. det är för mkt ljud, för dåliga inställningar på världens radiovåg.

det värker i mig. jag vill att kalle skall höra vad linnea säger. jag vill att han skall höra varenda liten bokstav. jag skriker inom mig till krogen, musiken, trafiken, personerna, hans vänner - men håll tyst! ser ni inte att kalle har linnea i knäet? vore det inte trevligt om han kunde höra allt hon sade!? låt honom få svara ordentligt på iallafall en fråga?!

men jag vet. man kan inte göra så.

det går inte. kalle fortsätter att vara en trasig tv på en trästol ngnstans i växjö. någonstans skriver kalle att han väljer sina strider.

och det är just det - det är han som väljer, inte jag.

hade jag fått välja hade kalle inte behövt anstränga sig för att lyssna ngnsin mer.

ni måste ju helt enkelt hålla med mig.

kalle, en fruktansvärt cool katt rent skriftligt.

jag vill drunkna i hans blogg. jag vet inte vad det är, kanske är det 'det'.

det där det. det.

läsläsläsläs!