så ser jag ut såhär, EXAKT såhär. minen och allt. blicken. jag har fastnat i minen. :( men jag skall ha kul ändå, FÖR JAG ÄR SÅ SJUKT SNYGG!

skoja..

....men i framtiden vill jag vara fullkomligt rätt.

när jag var tillsammans med mitt ex var jag många ggr långt ifrån en bra person. jag var förmodligen elak och utan hänsyn till hans känslor.

jag vet hur jag beter mig i förhållanden. i relationer som blir mer allvarliga. jag får panik inombords. för jag tycker om personen i fråga så fruktansvärt mkt att jag blir livrädd för att han skall få reda på det. förstår ni hur fel det är? jag motarbetar hela tanken med ett förhållande. ett förhållande är..man vill helt enkelt vara tillsammans med den man bryr sig om, ständigt tänker på, den som gör en varm inombords och får en att le för minsta lilla. den som man är sådär tokigt kär i. som man förhoppningsvis kommer att älska.

det där ville jag aldrig visa. jag var så rädd för att bli sårad att jag istället sårade. och så har jag alltid gjort. helt kallt bara kört på och över om och om igen. som en jävla maskin. visat att jag inte bryr mig. varit mån om att visa det, dessutom. i alla fall där jag haft ngn form av relation.

jag byggde upp en mur för längesedan som INGEN har tagit sig igenom. ingen har kommit innanför. jag sätter gränserna, jag säger vad som är okej, jag visar hur långt du får gå. men går du över min gräns så är det över.

jag vet om detta. och jag vet att det inte är okej. och jag vet att det är fullständigt OMÖJLIGT att vara tillsammans med någon som är på det viset. jag gav inte mkt. bara för att jag var ständigt rädd. för att bli sårad. för att visa att jag brydde mig. så jag vände på allt och körde tvärtom.

bakom den här muren, där finns jag. och det må vara en jävla storm av känslor undertryckta sedan länge, förträngda saker, både på gott och ont. men det är jag. bakom den här muren gråter jag. för det tar på krafterna att visa hur lite man bryr sig. ständigt såra sig själv genom att såra den man tycker om. se och höra hur personen man tycker om lider. jag led också.

 och som jag gråtit över att jag är sådan. jag försökte aldrig göra ngt åt det. jag bad om ursäkt och förklarade 'jag är sådan här, det är bara så'

men nej. det är inte bara så. det är fantamig skärpning på det. väx upp. lär dig att den som tycker om dig tycker om dig för den du är, både på utsidan och insidan. kan den personen inte ta det så är det inte värt det.

att vara i ett förhållande är inte lätt och man kan bli sårad, men så är det och det går aldrig att komma ifrån. kärlek gör ont. det finns en baksida med allt här i världen. motpoler. plus och minus.

så är det bara.

så. när jag gjorde slut med mitt ex bestämde jag mig för att bryta allt som tänkas kunde ha att göra med det motsatta könet. och rannsaka mig själv. plocka isär allt och bygga ihop igen. förstå. växa upp. lära mig ngt.

och jag jobbar fortfarande med det. jag är medveten om hur fel jag har agerat, att jag faktiskt varit ett svin. och att jag varit rädd är ingen ursäkt.

i drygt åtta månader har jag stundvis kämpat med mig själv. det är inte lätt att bryta mönster och murar man satt upp sedan långt tillbaka. det är inte ett dugg jävla lätt när man är livrädd. jag hatar förhållanden. jag hatar kärlek. jag hatar att vara livrädd. jag blir så himla arg och frusterad.

men..jag växer. jag hoppas verkligen att jag gör det. för nästa gång, då tänker jag göra rätt. sakta, sakta, men jag tänker göra rätt. jag tänker inte låta något komma i vägen. jag tänker inte låta rädslan hindra mig. och jag tänker visa vem den person det än blir, att jag verkligen bryr mig. att jag kan vara snäll. att jag kan kramas (det är verkligen inte min grej) och gosa.

men. kom ihåg. jag är lite konstig. jag är inte den klassiska flickvännen. det går aldrig att ändra på. man kan inte göra saker man inte tycker om. det skall man inte. så det är ingen idé att försöka ändra på mig som person. det kommer aldrig lyckas och jag kommer bara vända dig ryggen.

det här inlägget är enbart för min egen skull. jag har inte skrivit om det här innan. jag vill ha det skriftligt så att jag kan läsa om hur mina - förhoppningsvis - framsteg. om än små.

jag är inte dum i huvudet, egentligen. jag är inte elak. egentligen.

kanske är jag precis som er. fast lite fegare.

en sak till,

jag beundrar alla er som verkligen inte har några problem med känslor.

det är starkt. jag tycker det, på riktigt.

låt ingen ngnsin inbilla er något annat.

ikväll:

hem till bino och bli lagom full. förmodligen strunta i att följa med ut, spara pengar. dessutom upp tidigt imorgon.

imorgon:

upp tidigt, hämtas upp av ekdahl klockan nio för att köra till mörrum och kolla på damernas dm. hem runt 12-13 för att ut och gå med pappa, stressa hem, duscha och äta för att sedan åka med pappa till glimma och titta på hockey. hem, sova.

söndag:

vet inte riktigt. ut och gå, men annars finns inget på schemat.

intressant va?

tjärlekk.

jag blir så jävla sur när folk helt plötsligt bara blir tysta.

liksom går under jorden för en. och när de väl yttrar sig är de helt förändrade, väldigt formella. som om jag vore kungen eller något.

om jag vore det skulle jag säga:

ers höghet befaller er att leta upp en stor stock, sätta er på den och rotera, samt sätta en kniv i buken och vrida om ordentligt.

dra åt helvete med högstadiefasonerna.

jag är smart, men inte så jävla smart att jag kan lista ut vad som försigår innanför pannbenet på vissa. och jag skulle inte vilja det heller.

så nu ger jag upp.

en gång i tiden hade jag en allra bästa vän. som slog alla med hästlängder. han var bäst. bästa vännen. med bästa humorn. med bästa intressena. med bästa åsikterna. bästa alla. han heter linus.

vi lärde känna varandra när vi var runt..10-11 år. han var en kaxig liten jävel, jag var en kaxig lite större jävel. samma humor, samma skrot och korn och vi var som gjorda för varandra.

vi var ett stort gäng på den tiden. jag var ihop med linus bästa kompis, anden. sedan var där jacke, krook, arvid, ekdahl, malin, amanda, medflera. vi var många som umgicks nästan alltid.

på den tiden var jag och linus bara..kompisar. bra kompisar, men inte bästa kompisar. det hände först i högstadiet då vi började i samma klass. vi satt bredvid varandra, avslutade varandras meningar, drev med andra, hade skit för oss i bibblan på rasterna, tjaffsade på lunchen, kladdade, fällde varandra i korridorerna, följde varann hem från skolan, tävlade i olika påhittade grejer.

han spelade hockey, jag fotboll. jag älskade hockey, han hade lätt för fotboll. vi hade det skitbra. han ställde alltid upp. jag hamnade i ett par skitlägen genom åren och han fanns där varje gång. oavsett tid på dygnet. han underlättade mkt. det enda han verkligen var emot och blev tokigt förbannad på mig för var rökningen. så arg han blev. jag minns det verkligen som igår.

sedan kom nionde klass och allt förändrades. han blev..konstig och..jag visste inte alls hur jag skulle hantera situationen. vi blev mer elaka mot varandra och det kom i slutändan fram att han hade känslor för mig. känslor jag inte kunde besvara. det var inte ömsesidigt. så jag sköt honom ifrån mig och han vände sina blickar åt annat håll.

mitt hjärta har aldrig gjort så ont som då. jag förlorade min bästa vän pga jag inte kunde känna samma sak.

det gick ett par månader och han verkade komma över det. vi kunde prata. skoja. ibland nästan som vanligt. men det blev aldrig som vanligt igen. sommarlovet till gymnasiet tappade vi nästan all kontakt och han skaffade flickvän i karlshamn. som var tokigt sotis på mig och efter det upphörde all kontakt på riktigt.

två år senare, gjorde de slut och vi började tjattra lite igen. jag tyckte det var oerhört skönt att kunna prata med honom igen, att få ha en sådan underbar människa i mitt liv. men så kom juldagen och vi var fulla och fruktansvärt dumma och jag behöver inte säga mer.

efter det dog det verkligen ut igen.

jag slutade hoppas på vår vänskap efter det. man kan inte återuppliva det hur många ggr som helst. men ändå. jag saknar honom varje dag. han var en jättefin vän. på alla sätt. och det är synd att det skulle bli så fel.

jag stöter på honom ibland i ishallen i mörrum. det hugger i mitt hjärta varje gång. vi hälsar, ler, men inget annat. han hör av sig ibland på msn. vi skojar och pratar.

häromnatten ringde han. full och glad. och även om det var en fyllegrej från honom så blev jag så jävlajävla glad. det var så skönt att få låtsas att det alltid varit så. att det inte var ngt konstigt med att han ringde.

min bästa vän, linus.

jag saknar honom varje dag.

det blir fanimig fest ikväll!

låten avgör. jag måste dansa.

och bino skall bli kalasfull. hon har lovat!

lady gaga - poker face

jag blir så ledsen när jag läser sådant här:

Nu är det snart dags för serieprimiär i ishockeyn länktar redan:P

jag länktar tills folk lär sig stava.