i onsdags klockan 15.57 somnade lillfisen in.

den tuffaste dagen hittills i mitt liv.

sedan dess försöker jag mata sinnet med alla fantastiska minnen familjen har med henne.

vilken otroligt glad och lycklig hund hon var. fantastisk på att överföra sin glädje till alla runtom henne.

jag tänker på hur hon alltid var med. hon var ingen hund, utan en familjemedlem. på trädgården var hon en i laget när vi spelade boll. ute på vägen var hon med när vi spelade bandy. i poolen när vi badade hoppade hon i. hon älskade vatten. och bollar. tennisbollar som hon manade på folk att kasta åt henne. hon bar med sig en tennisboll överallt tills det inte fanns något kvar av den.

 och skogen. jesus, vad lycklig hon blev när hon fick gå i skogen och skutta i det höga gräset, som en gasell.

förståndig och klok. lydig och genomsnäll. hon gjorde inget ont mot något levande under alla sina år. jag har aldrig hört henne morra ens. möjligtvis har någon fluga fått falla offer för hennes jakter om sommaren.

det värmer mig något oerhört att folk som har träffat henne förstår vad jag pratar om när jag säger att hon var speciell. så mycket fina ord hon har fått genom åren. att hon verkligen var klok. att folk aldrig har träffat på ett mer fantastiskt djur. hon var älskad av alla.

det är jobbigt att gå här hemma. som nu när jag sitter vid datorn. då kom freja alltid och tryckte sin nos i min hand som jag frånvarande sträckte ut bakom mig för att hälsa på henne. i soffan låg hon alltid bredvid. när man kom hem låg hon på sin plats i hallen. i köket när man lagade mat låg hon bredvid för hon visste att lite av den maten var till henne också. på morgonen när man vaknade och gick ner så kom hon för att säga godmorgon.

när man köpte hem godis eller mat åt henne så galopperade hon av glädje. jag sade alltid ''är fisen en häst!?' och så galopperade hon ännu mer.

när man var ledsen var hon en tröst. oavsett vad så fanns hon alltid där.

kanske var det dumt kan man tänka såhär i efterhand, att förlita sig så på ett djur. jag vet inte..

vart jag än går i detta jävla huset så finns minnen med henne. hon är ett med det här huset. hennes hår finns att hitta fortfarande.

det är svårt. att låta bli att vara ledsen.

men hon var gammal. och sjuk. ålderdomen hann ikapp henne väldigt fort när hon fick cancer.

vi fick ha världens mest fantastiska djur i över tolv år.

jag tänker på mamma. älskade mamma. de två satt ihop. de har gått sida vid sida i alla dessa år. om det fanns någon freja älskade mest av allt så var det mamma. hon vek aldrig från hennes sida.

därför tänker jag på mamma. hon har mist sin bästa vän. och tar det så hårt.

men vi pratar glada minnen. och fäller tårar. vi saknar. och sörjer.

som man skall.

jag älskar dig freja. du var den bästa.

jag kommer alltid att sakna dig och dina ljuvliga lena öron. och din pussvänliga nos.

vila i frid vackra underbara.

ebba och didrik - vilken jävla dunderserie!

dårfinkar och dönickar - jag har bara ett svagt minne som behöver fräschas upp.

xerxes - 'boden, boden HELVETET på jorden!' behöver jag säga mer?

den vita stenen - jag avgudade stenen när jag var liten plutt.

jag älskar spel. skulle jag inte kunna tygla mig själv skulle jag fullständigt knarka spel. krigarspel tex. det är ju fantastiskt skoj. liksom bilspel och fightingspel.

nu har jag hakat upp mig på ett till synes värdelöst spel.

men jag är fast.

jag har sett bror och pappa spela i månader.

så. nu skall jag fan bli bättre än dem.

testa!

visst står där en del intressanta frågor. kanske något jag själv undrat tillochmed.

men den allra bästa frågan hittills är ju ändå:

Kan ninjor fånga mig om jag brinner?
– Det skulle jag tro.

som jag garvade.

en låt, mina vänner.

som amanda fick mig att tänka på häromdagen.

jag minns fortfarande vem jag fick låten av.

 den är så jävla bra.

staind - epiphany

sommar. sol. öl. vatten. grönt. liv. fåglar. kvällning. lyckorus. lars winnerbäck. malmö. emil jensen. miss li. markus krunegård(jag är fortf kär i dig). gemenskap.

jag håller fast vid det minnet ikväll. det var en fin stund och jag mådde rätt bra.

jag tackar verkligen för att ni bryr er.

men jag orkar inte riktigt ta in något av det.

det är så många runtomkring förutom familjen som är lika ledsna.

freja var en fantastisk hund. mkt speciell. och alla som fått träffa henne förstår vad jag menar. att hur konstigt det än låter, så var hon så mkt mer än bara en hund.

vid den här tiden igår skrek jag av hemsk sorg. jag kunde knappt andas.

jag ville bara skicka ut den där jävla veterinären. åt helvete med honom.

åt helvete med allt.

jag orkar inte.

jag tänkte skriva något fint, men det gör så ont att skriva om henne som om hon inte finns längre.

det handlar om timmar. kanske två. tre. fem.

sedan är det över och jag har ingen aning om hur jag skall klara mig utan världens bästa vän. eller hur det skall se ut. hur fungerade livet utan henne?

tolv och ett halvt år.

och idag. en jävla onsdag i fula oktober tar det slut.