är inne på tredje delen ur 'sagan om mallorea'. det är bra skit som jag absolut tycker att ni skall läsa. om ni gillar fantasy och vill egga fantasin lite.

lättläst, roligt, färgstarkt, många huvudkaraktärer, mörker vs ljus, typ. yadayada.

anyways, vem vågar bätta på att jag är klar med de resterande tre delarna imorgon bitti?

det är den här ni ser till höger och två till, sedan är sagan om mallorea avslutad.

så..vad tror ni? är jag klar till imorgon?

det är drygt...1600 sidor.

det finns ingen låt i världen som talar mer för högstadietiden än 'by the grace of god' med hellacopters.

helvete vad minnen den innehåller. sena nätter. fylla. vänskap.

kärlek. olycka. tur. lycka. javafan, alltihopa.

lyssna.

jag är sjuk. för er som fullständigt missat det.

jag är för sjuk för att orka skylta med det.

det är så jävla mycket jag,jag,jag,jag nu.

håller käft och lyssnar på:

katy perry - i kissed a girl

musik man bör lyssna på innan man dör:

(ingen som helst rangordning. bara straight up)

1. social distortion

2. pantera

3. kristofer åström

jag kommer lista tre grupper/artister med jämna mellanrum.

fan ta er om ni inte hittar något av värde

kommentera gärna vad ni tycker om det!

de gånger jag faktiskt har sett bra ut i mina dagar har varit då jag råkat illa ut. detvillsäga, typ två gånger. med martin och mitt ex. jag försökte släppa dem inpå, ge av mig själv - självklart misslyckades jag fatalt båda gångerna.

men just nu vill jag fokusera på det som hände med hela martingrejen.

idag kan jag verkligen inte förstå hur jag kunde vara så knäckt.

det måste varit obehagligt för min omgivning.

jag kunde inte äta, gjorde jag det spydde jag bara upp maten direkt.

så jag slutade äta helt och rasade i vikt i oerhörd hastighet.

när jag väl kunde äta igen lade jag mig till med vanan att köra fingrarna i halsen för att inte gå upp igen.

jag sov inte. gjorde jag det så drömde jag utan några som helst undantag om martin - killen som fick mig att gå under isen totalt.

så. ingen mat och ingen sömn. en helvetes massa alkohol, däremot.

jag var full så ofta som möjligt. och skrev gjorde jag.

de allra bästa texterna jag någonsin skrivit är från den tiden.

de är inte självömkande, herregud, aldrig har jag vart självömkande.

patetisk kanske, men inte självömkande.

jag började träna, det utvecklades snart till något fanatiskt. varje morgon när jag vaknade greppade jag om mina handleder för att känna om det hänt ngt under natten, om antydan till fett.

sedan vägde jag mig direkt, drack kaffe, vägde mig igen.

sedan tränade jag. sprangsprangsprang, drack nästan bara vatten (bortsett från alkoholen), gjorde en massa övningar. sedan vägde jag mig. igen.

fan vad jag höll på med det.

och snygg, det var jag onekligen. väldigt fräsch. jag blev aldrig sjukligt smal eftersom min kropp är så fruktansvärt vältränad efter alla år som fotbollsspelare. jag har fotbollslåren, fotbollsvaderna, fötterna, alltihopa. men jag var kanske för smal för min egen hälsas skull.

jag brukar tänka tillbaka på den här tiden. jag var väldigt olycklig.

jag kan inte förstå varför, för jag tror aldrig jag var kär i martin. men aldrig har en kille påverkat mig så som han gjorde.

varken före eller efter. martin var ingen speciell kille. han är ingen speciell kille. han är väldigt alldaglig, väldigt..krängd. trevlig, nästan artig, dryg humor. men verkligen inget speciellt.

vi delade väl kanske enbart en enda sak och det var det brinnande intresset för musik.

när han talade om för mig på nyårsafton att han sökt en utbildning i norge och kommit in så sade jag bara 'jaha, då är det alltså över det här mellan oss' men han sade nej, det behövde inte sluta så.

han bad mig tänka på saken. och det gjorde jag. i en vecka.

och kände att, vafan, vi kan ju se vad som händer.

under den tiden hade han ändrat sig och plötsligt hade vi intagit varandras ståndpunkter i frågan.

då slog det slint i skallen. när jag insåg att jag inte kunde få det jag ville ha. när det var jag som hade sått de där fröna i skallen på honom. att mina tvivel fick honom att gå över på andra sidan.

det retade mig jävligt länge om jag skall vara ärlig.

jag har egentligen ingen aning om varför jag berättar allt det här.

tanken slog mig nyss. jag mår inte särskilt bra just nu, bortsett från att jag är sjuk. när jag inte mår bra brukar jag försöka hitta anledningen fort innan det slår ut med full kraft. för säkerhets skull. jag är väldigt påtaglig för att falla i gropar och mörker. jag får väldigt lätt sjuka ångestattacker som sitter i länge. och oftast har jag ingen aning om varför. jag spekulerar om det är något djupt rotat.

detta tänkte jag på imorse och kom i samma veva tänka på tiden efter mitt bryt med martin och hur jag mådde då.

då fanns anledningen där och istället för att göra något åt det torterade jag mig själv till det yttersta.

men så var jag..sjutton?

jag vet fortfarande inte hur det kunde gå som det gjorde med mig och martin. jag förstår inte hur han lyckades påverka mig så, eftersom jag inte var särskilt kär ens. det hade kanske med mig att göra, och inte alls med honom. men jag vet att jag aldrig skulle bli sådan igen pga en kille.

jag är ledsen, men ni är inte värda det.

förhoppningsvis känner ni samma sak inför oss förrädiska tjejer.

jag skall gå och lägga mig nu.