jag känner att jag har gjort mitt idag. jag är redo för sängen.

vilket jag såklart inte får.

varför kan inte få? jag villvillvill sova.

sooova.

om jag bara lägger mig ner, pyttepytte lite? alltså jättelite.

bara nuddar vid sängen. kanske låter den omsluta mig lite.

kanske hålla mig kvar.

vagga mig in i djup sömn. sova bort de gråa molnen och den tjocka dimman av jävla trötthet.

gawd. jag vill. men jag får inte. jag skulle kunna. men ändå kan jag inte.

säg till mig.

nu.

eels - hey man! (now you're really living)

jag och solen var jävligt synkade. rotade fram ett nytt batteri och fyllde på med musik. fyllde fickorna med pinnar, musik och eld.

på med solglasögonen och upp med luvan och iväg mot skogen och cykelvägar och upptrampade stigar.

där fanns inte mer än ett par tidiga vandrare liksom jag. trafiken i lägre höjder bestod av sniglar som trängdes med skalbaggar, bark och löv. hav av pölar. lagom hinderbana för små ben eller inga ben alls, kanske.

jag slogs av en tanke där jag gick och lyssnade på eels 'hey man' (tack erik från göteborg). jag förstod att det är en klar skillnad på att promenera med morgonsolen och djuren. de få vandrare jag stötte på hälsade glatt och trallade vidare. som om vi gick runt i en dvala där artigheterna kommer främst. vi hälsade, log, ngn glad äldre man halvtjöt godmorgon och vinkade.

jag log tillbaka och nickade försiktigt. fortsatte nynna med i låten.

 tänkte att artigheterna gäller fram till klockan nio. fram till klockan nio är det snälla timmen och party allting. okej att hälsa på främlingar.

aldrig har jag varit med om en artighet utbytas en förmiddag, eftermiddag eller kväll. men nu vet jag, att på morgonen är det okej och mer än välkommet att hojta glatt till varann i skogarna.

där jag gick på upptrampade stigar bredvid fotbollsplanen på ängen bakom höstvägen, precis vid vattnet, preciis vid min gamla bok, min bokdunge och mina gullvivor, bland stengärden och maskrosbladen...

där, återupplevde jag år av min barndom.

där sprang jag och sparkade boll, i skjulet därborta kunde man ta sig in, där fanns saltkar med salt kvar i, gamla småsmå bestick och en blommig gammal duk som luktade mögel.

men vi brydde oss inte. där bodde vi. och drack låtsasté. och sparkade boll. vi metade nere vid vattnet. satt på stenarna, hoppade emellan, tjoade. sedan sparkade vi mer boll. och samlade på oss saker att ha i vårt sommarskjul.

och därborta. under den där bokdungen..där låg vi utmattade av sol, lek och onyttigheter.

en tid jag minns så klart. samtidigt som den varit helt bortglömd fram till imorse. det var när jag gick hos en dagmamma. på höstvägen. varenda doft fanns kvar. och det var samma murkna fotbollsmål utan nät. allt kom tillbaka så snabbt och klart. och jag undrade varihelvete jag varit under alla tio år som gått sedan dess. jag bor så nära, men har aldrig haft en tanke på att gå där.

det var så oerhört vackert. fridfullt och färgstarkt och helt enkelt fantastiskt. tänk att något så simpelt som en plats som bringar fram ett minne kan göra ens dag. min dag. måndag.

nu sitter jag här. och ler. det var en fantastisk morgonpromenad. tillsammans med glada vandrare, sniglar, skalbaggar och lyckliga fåglar som badade i solstrålar.

melissa horn. jag känner så väl igen hennes röst. men kan verkligen inte placera hennes namn.

i vilket fall.

en tjej på tjugoett bast. med en grym röst.

jag har svårt att välja enbart EN låt..

jag vet inte vilken jag vill ha.

men för att köra med igenkänningstekniken är jag smart nog att välja den hon gör tillsammans med lars winnerbäck. eller. den lasse gör med henne, eftersom det är hennes låt och skiva.

melissa horn - som jag hade dig förut

jag var på bio igår. på sex and the city faktiskt.

lite..oväntat för mig kanske. men jag älskade serien. och filmen var ingen besvikelse. jag var dock lite irriterad över att männen blev förlåtna. vänta..heter det så? förlåten, förlåta..förlåtna. förlät...förgätmigej. jag vet fan ine.

de förlät sina dumma karlar. eller. carrie är rätt okej. men att miranda förlät den käppkinesen steve utan kulor, som mitt ex sade senare på kvällen, (fan vad jag får dig att framstå i god dager nu, pelle. sexandthecity-kunskaper, minsann?) är inte okej.

men..det var väl bara jag av alla femtusen kvinnor inne på biografen som tyckte det.

däremot såg jag tre killar. de var såklart med flickvännen.

de såg väldigt..osäkra och rädda ut.

mkt roligt. vad hade de att vara rädda för?

iofs har jag hört att samantha skrämmer skiten ur vissa killar med sin fria och öppna personlighet. sin vulgära..ja. existens.

iaf.

se den. den är bra. även om jag är sämst på att förlåta.

så kunde de tjejerna iaf.

måndag. står det på min dator. den tjugotredje juni.

var det inte första juni igår?

tiden flyger iväg och jag sitter mitt i skiten och ser på förändringar och förverkligande. befinner mig i smeten. men jag beblandar mig inte med den. inte än. det är för tidigt. vi smider planer fortfarande. men håll igång virveln. jag kommer. snart.

klockan visar på 05.37

ja. det skall fan inte sovas inatt. eftersom jag vaknade halvfyra på eftermiddagen igår anser jag att det är dags att vända rätt på skiten.

så. här sitter jag nu. fyra filmer senare.

ni kan väl vakna och dela med er av er måndagsångest?

ÅH! HANNA SKRIVER PÅ MSN!

hejdå!