alltså. jag behöver verkligen ta mig hem till pappa. jag har ingen aning om hur eftersom jag inte har ngn nyckel och för att min bror är så pass töntig och mån om att hålla sig utanför allt bråk att han inte kommer låna mig sin nyckel.

jag vill hämta alla mina böcker, mina smycken, de sista kläderna, skorna, skivorna, tömma datorn på alla mina gamla bilder och låtar. det är min ungdom i den jävla dunken.

det känns så sjukt. att jag inte kan ta mig in i mitt hem. mitt förra hem, menar jag. eller, det är ju inte mitt hem. men jag hade trots allt velat ha mina grejer.

ngt annat som också känns helt sjukt är att jag börjar vänja mig. hur kan man vänja sig av med att inte vara accepterad av sin pappa?

FAN. vad jag ältar det här.

om och om igen.

förlåt.

förfan.