jag vet att jag inte är så mkt att hänga i julgranen för tillfället. jag vet att jag befunnit mig utanför kartan sedan jag kom hem från stockholm.

jag vet att det kan vara jävligt irriterande att inte få den respons jag brukar ge, att inte kunna vara där, ge er den uppmärksamhet och bekräftelse ni alla är så vana vid att få. jag vet att ingen av er ngnsin kommer kunna förstå mig så lite som nu. jag vet att ni omöjligt kan sätta er in i hur jag känner. jag vet att det är längesedan jag var den där roliga jäveln.

jag vet att jag har varit påväg neråt en längre tid.

jag vet, att där jag är nu, har jag absolut inget att be om ursäkt för.

ge er till tåls eller ge fan i allt ist. väntar ngn av er på en ursäkt så är det förgäves. det här är inte min tid att be om ursäkt.

jag söker inte sympati, jag söker inte förståelse från andra.

jag söker det där lilla som kanske, kanske, kaaanske kan hela mig igen.

inatt bestämde jag mig för att ta steget. fullt ut. så ja, jag läste ut bokjäveln. och ja, jag grät som aldrig förr.

folk dog. som varit med från allra första början. saker uppdagades och jag hade rätt om snape. skickligt av mig. jag hade rätt om idioten. jag hade rätt om fler saker. dumbledores hemlighetsmakeri har gått mig på nerverna genom hela boken.

det gör ont och retar mig ngt fruktansvärt att mina livräddare inte komma fortsätta dyka upp.

j.k rowling tänker inte rädda mig fler gånger med harry. det är sorgligt.

det är lika slut som bokens sista rad.

gawd, så bra harry är.

jag insåg just. det är mig det är fel på.

jag har skjutit ifrån mig alla. jag har gjort mig otillgänglig, upptagen, anonym. en månad. där jag inte gått med på att träffa ngn.

två dagar har jag haft sällskap. en med felicia och en kväll ute.

annars har jag suttit här.

vad fan är det som händer med mig?

jag vill inte vara såhär. fel.