1. inget mer sött. inget godis. inga chips. nada.

ersätt med minst en frukt om dagen. + grönsak.

2. röra på mig ännu mer.

köra igång 'programmet' som funkade så jäkla bra förra vintern.

3. tänk efter en extra gång på vad det är jag är påväg att stoppa i mig.

bli smalare. bli smalare. bli smalare.

den här gången på ett hälsosamt sätt. jag försöker visa att jag har växt upp såpass mkt att jag inte längre paniksvälter mig själv.

gosh. det är aldrig lätt.

sommaren märks mer i stockholm. stockholm lever.

man kan känna pulsen, när man sitter där vid vattnet med fötterna dinglande över vattenytan, ser himlen spegla sig och när den smälter samman med bilden av mina fötter när en båt kör förbi och bildar vågor på den annars stilla ytan.

stockholm lever när solen bränner i nacken och på axlarna. med öl och med sällskap vid vattnet, på en balkong eller i väntan på en buss. då lever vi tillsammans med stockholm.

att gå upp och nerför trappor på söder. förbanna alla steg, den dåliga konditionen, förbanna honom för de vägar han får mig att gå.

och man känner pulsen. hör hur stockholm andas, tydligare än någonsin, när träden har blommat ut och kroppen börjar få färg, då kan man höra stockholms puls på riktigt.

det där är mitt stockholm. ett stockholm jag inte visste fanns. kanske finns det inte mer än i min värld. men det gör absolut ingenting, för äntligen har jag sett ngt bra. ngt fint. som jag kan finna mig i och trivas med.

sommartider i stockholm.

man blir faktiskt deprimerad av att vara fattig och arbetslös.

det är inte det lättaste.

gosh..

jag ger upp. jag orkar inte klura på varför folk som sagt att de skall ringa ger blanka fan i det.

jag ger upp. jag orkar inte bry mig mer. det gör mig i slutändan bara förbannad.

jag ger upp. för jag kolar snart av all jävla noja.

detta är kanske första helgen i världshistorien som jag inte varit utanför dörrarna. och jag bölar inte för det.

än.

fuggers.

alltså..det är inte så jävla lätt när spelet inte gör som man själv vill. så det uppstår konflikter som ser ut som så att jag börjar skrika och hata spelet och helt abrupt resa mig upp och gå därifrån. låter saken bero i en tjugo minuter, sedan gör jag ett nytt försök.

det är en återkommande grej i mitt och marios förhållande.

alltså shit, jag har fastnat helt på supermario galaxy. ni vet, det är likadant som förra spelet, där du skall slåss mot bossar, ta stjärnor och sådant? det här är dock på wii. och det är fan tio ggr bättre!

yay. hjälp. jag är fast. 8(

jag struntade i både dop och hockey idag. jag har inte varit utanför dörrarna än så länge denna helg. förutom att jag körde jeppe och mamma igår.

tori amos, dagens.