jag känner mig besviken. ledsen. förvirrad. förtvivlad. förbannad. hjälplös.

förbannad på alla jävla känslor som konstant bubblar upp till ytan.

och samma fråga om och om igen - vafan gör jag nu?

jag hade en plan. en någorlunda plan. som det kunde bli ngt av. en plan med ett mål. nu vet jag ingenting.

jag behöver ett jobb. jag behöver pengar för att kunna leva övht även om jag bor hos mina föräldrar. det är inte som att de betalar mina kläder och utekvällar. de betalar inget förutom maten jag äter och det allra nödvändigaste om det krävs. de kan inte ge mig femtiotusen så att jag kan resa.

resa. blir det ngn resa? för mig själv? eller tänker de resa ändå? de med pengar eller åtminstone jobb. jag vägrar försätta mig i den situationen att bli lämnad kvar. igen. det har blivit min roll. att bli kvar. när jag är den som borde vara på resande fot. DET är den jag borde vara. en jävla massa pengar, en ryggsäck och ett pass. några månader bland nya människor, länder och kulturer. jag törstar efter nytt.

jag är trött på det här. sölvesborg. sverige. jag behöver komma bort för att sedan kunna landa ett tag här igen. jag är ingen fågel i bur. frågan är hurpass modig jag egentligen är. vågar jag först och främst åka till ett grannland helt ensam? för att sedan åka till andra sidan jorden helt ensam?

det enda som man kan vara säker på, som det känns nu, är att om ngt skall hända, så får det se till att göras på egen hand, allra främst. jag kan inte låta min närmsta framtid hänga på ifall folk i min omgivning velar, väntar på bättre jobb eller träffar ngn kille.

jag är förfan omständighetens ansikte. ombytligheten. ambivalensen.

jag vet aldrig vad jag vill. nästan.

när jag väl vet är jag seg nog att låta det förbli i mina tankar. jag är riktigt kass på att genomföra saker och ting. jag har så mkt planer, och allt skulle lätt kunna genomföras, men det gör inte det. det stannar i mitt huvud. för att jag aldrig tar tag i det. jag gnäller jävla mycket. om det ena och det andra. gnäller på andra. och på mig själv. för gnälla, tro fan att jag kan.

det är dags för en förändring. för mig. jag måste bestämma mig för ngt.

antingen åker jag till norge, med eller utan sällskap, ger det en ärlig jävla chans och skiter i vad alla andra säger om att det inte är så jävla bra betalt ändå. det är resan till målet som är hela grejen. att åka dit och försöka är inget misstag. att ge ngnting en chans för en gångs skull istället för att förlita sig på andra. du lyckas inte genom vad andra tycker åt dig.

eller. så flyttar jag. jag kan inte vara kvar här i denna stan. det har gått nitton år och jag avskyr den lika mkt. det här är inte mitt hem - än.

jag mår illa av tanken på att spendera en fredagskväll ihop med vissa här. jag är trött på dem. de är så inskränkta. så kära i tanken på hur hårt och tufft sölvesborg är. hur underbart det är att alla vet vem man är, vad man heter, vad man gjort och vilka man knullat.

det börjar bli tröttsamt.

det måste hända ngt och i slutändan är det bara jag som kan se till att det blir så. även om jag gärna hade dragit med mig ngn i fallet.

för det är så mkt lättare att skylla på ngn annan. vem som helst faktiskt.

gud. vilket långt inlägg.

tio spänn till den som läser allt.