jag har under hela tiden jag vetat vem katrin schulman är, haft svårt för henne. läste precis ett inlägg där hon skriver om förhållanden där kvinnor blir misshandlade. hon frågar sig blandannat hur kvinnan kan finna sig i det. hon ställer sig blandannat frågan " Är det av ren lathet tjejerna låter sig bli misshandlade eller går det inte att styra över?"

jag vet inte om jag skall skratta åt det eller helt enkelt strunta i hennes otroliga dumhet. liksom..lathet? jag blir nog lite smått förbannad samtidigt som jag skrattar.

livet är inte en jävla dans på rosor. de unika fall som rör sig om misshandel i ett förhållande (på båda håll) är förmodligen liiite mer invecklat än så.

samtdigt så förstår jag hennes tanke, hon sätter säkert in sig själv i den situationen, vad man själv hade gjort och hon är säkert en stark kvinna som inte låter ngn sätta sig på henne. jag anser mig själv vara det, också. ingen jävel skall komma och bossa över mig. that's it.

men iaf.

det är så jävla dumt sagt av henne. otroligt.

hrmpf.

visst är det ett roligt ord? jäspalters.

haha. jag vet inte riktigt hur man uttalar det, dock.

men det är ju upp upp upp upp i landet.

hör och häpna. jag har typ nästan packat klart.

eller. jag skall uppenbarligen ha väldigt lite med mig.

för första gången ngnsin.

orka med en väska full med kläder man ändå inte använder.

TVÅ par skor. tror jag.

åh. skor.

skoooor.

hrm.

nu skall jag besöka pappa.

hejdå.

det kändes som att jag hade ngt att säga.

något som ligger och ruvar därinne. innanför bröstkorgen ni vet.

det där som känns tungt och fult. och som ngn gång måste ut.

även om det inte är ikväll, så kändes det som att ngt var påväg

men som så ofta förr försvann det igen.