jag känner mig besviken. ledsen. förvirrad. förtvivlad. förbannad. hjälplös.

förbannad på alla jävla känslor som konstant bubblar upp till ytan.

och samma fråga om och om igen - vafan gör jag nu?

jag hade en plan. en någorlunda plan. som det kunde bli ngt av. en plan med ett mål. nu vet jag ingenting.

jag behöver ett jobb. jag behöver pengar för att kunna leva övht även om jag bor hos mina föräldrar. det är inte som att de betalar mina kläder och utekvällar. de betalar inget förutom maten jag äter och det allra nödvändigaste om det krävs. de kan inte ge mig femtiotusen så att jag kan resa.

resa. blir det ngn resa? för mig själv? eller tänker de resa ändå? de med pengar eller åtminstone jobb. jag vägrar försätta mig i den situationen att bli lämnad kvar. igen. det har blivit min roll. att bli kvar. när jag är den som borde vara på resande fot. DET är den jag borde vara. en jävla massa pengar, en ryggsäck och ett pass. några månader bland nya människor, länder och kulturer. jag törstar efter nytt.

jag är trött på det här. sölvesborg. sverige. jag behöver komma bort för att sedan kunna landa ett tag här igen. jag är ingen fågel i bur. frågan är hurpass modig jag egentligen är. vågar jag först och främst åka till ett grannland helt ensam? för att sedan åka till andra sidan jorden helt ensam?

det enda som man kan vara säker på, som det känns nu, är att om ngt skall hända, så får det se till att göras på egen hand, allra främst. jag kan inte låta min närmsta framtid hänga på ifall folk i min omgivning velar, väntar på bättre jobb eller träffar ngn kille.

jag är förfan omständighetens ansikte. ombytligheten. ambivalensen.

jag vet aldrig vad jag vill. nästan.

när jag väl vet är jag seg nog att låta det förbli i mina tankar. jag är riktigt kass på att genomföra saker och ting. jag har så mkt planer, och allt skulle lätt kunna genomföras, men det gör inte det. det stannar i mitt huvud. för att jag aldrig tar tag i det. jag gnäller jävla mycket. om det ena och det andra. gnäller på andra. och på mig själv. för gnälla, tro fan att jag kan.

det är dags för en förändring. för mig. jag måste bestämma mig för ngt.

antingen åker jag till norge, med eller utan sällskap, ger det en ärlig jävla chans och skiter i vad alla andra säger om att det inte är så jävla bra betalt ändå. det är resan till målet som är hela grejen. att åka dit och försöka är inget misstag. att ge ngnting en chans för en gångs skull istället för att förlita sig på andra. du lyckas inte genom vad andra tycker åt dig.

eller. så flyttar jag. jag kan inte vara kvar här i denna stan. det har gått nitton år och jag avskyr den lika mkt. det här är inte mitt hem - än.

jag mår illa av tanken på att spendera en fredagskväll ihop med vissa här. jag är trött på dem. de är så inskränkta. så kära i tanken på hur hårt och tufft sölvesborg är. hur underbart det är att alla vet vem man är, vad man heter, vad man gjort och vilka man knullat.

det börjar bli tröttsamt.

det måste hända ngt och i slutändan är det bara jag som kan se till att det blir så. även om jag gärna hade dragit med mig ngn i fallet.

för det är så mkt lättare att skylla på ngn annan. vem som helst faktiskt.

gud. vilket långt inlägg.

tio spänn till den som läser allt.

det kan vara en rolig grej. speciellt när man kollar vad folk googlat och sedan hamnat här.

absolut roligaste/knasigaste är helt klart:

hur gammal är fergie?

haha.

okej. tips tack.

boktips. jag vill ha ngt helt nytt att läsa.

kanske marian keyes nya?

stieg larsson, jagvetjagvetjagvet.

så inget tips om dem. ge mig ngt annat maffigt.

är ni med på det?

tack,

ni är änglar.

som om det inte vore nog med knashumör och allt vad det är så vill pappa inte prata med mig. verkar det som. han verkar sur.

jag har inte gjort honom ngt. jag hatar verkligen att göra pappa på dåligt humör.

jag som hade tänkt spendera kvällen och natten där.

helvete.

får nya skivan skickad över msn av hanna.

det verkar rätt lovande.

lasse, älskade lasse.

vad skll jag göra? vart skall jag ta vägen? skall jag åka till norge själv? skall jag flytta? till ngn annan stad, eller till min karl? till vad? vad? skall jag söka jobb här? vill jag vara här? är jag beredd på att ge upp söderhavet för inget? för sketna jävla sölvesborg där inkomsten är nada? jag vet inte.

JAG VET INTE!!!

och jag skulle hellre dö än att be ngn om hjälp eller råd.

jag kan verkligen inte prata eller be om hjälp.

det har alltid varit ett av mina största problem.

jag kan själv. jag kan själv. jag kan själv.

jag vet vad jag vill, jag har ingen aning om vad det är jag kan.

än.

åh. helvete.

jag mår inte så bra. eller, jag mår inte ett dugg bra. idag.

jag mår grymt dåligt. det har tagit sig in inuti i mig,

känns som att mitt hjärta pumpar runt gift.

jag känner bara panik och oro. jag har frågor.

men inte ett enda vettigt svar. eller så är det kanske frågorna.

jag borde vara arg. det är så mycket lättare att vara arg.

att skrika och bete sig förjävligt. det kunde vara min grej.

jag hatar ovissheten. och framförallt hatar jag tystnaden som äter upp mig.

jag hamnade återigen på katrin schulmans blogg.

jag vet inte hur, men jag skall göra mitt bästa ör att inte hamna där igen.

det är inte så att jag hatar henne, det gör jag absolut inte. inte ett dugg. jag tycker bara att hon verkar så otroligt dum. korkad.

tom.

det måste vara det värsta. att få höra att man är tom.

tom.